1. När stenen brutits

    En dag så sakta höjd genom fängslande rot och ångande mylla. Ensam sten, ägd av ingen. Bara marken känner dess tyngd.
    Sen gammeltid över granars topp. Strävande klippa ur marken sprängd. Från Boers tid en stillande häll, väntande det mörka, det stora, det sista. Den blickar ut över oss alla. Ser ner.
    Och den ser. Den väntar. För människan, den vilsna och sovande, väntar ett djup i fjärran. Inte för sten. Sten ligger still. Sten ligger vaken, väntar på det stora.
    Och det kom.
    Rasande stormar slet och drog. Regn som piskar sjöarnas vågor. Rädda blickar stirrar under rinnande vasstak. Och då. Avgrundshimmel öppnar sig över Boer. Ett öga skymtar till i ett andetag. Hans hand samlar sig över hällen.
    Ett blixtrande slag gör allting vitt, bländar folk, bländar fä. Rasande dån rullar över landet och bort mot det mörknande havet.
    Han drog med sin nagel en rispa upp. I hällen. I Boer. En plog i fåran, en dolk i ryggen, en strimma av gudars karga hopp.
    Så Boer rämnade. Lämnade sitt ansikte fårat för himlen att se. Och den såg. Skimrande gudar det stora har gömt. Ett avtryck har lämnats.
    Ett tecken?

    (more…)

    Comments Off